Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


fokusflytt

LästPosted by Bea Thu, January 17, 2013 20:38:31
från fattigdom tillbaka till mig själv, och alla andra som jag och även de som inte är som jag med som ändå hamnar i samma fack.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oka-patientmakt-inom-psykiatrisk-tvangsvard_7828934.svd

Jag har lyckats läst även denna idag. Även om det är mest sådant som gör att jag spinner igång, vilket inte är positivt, så blir jag iaf glad över att jag orkat läsa idag! Till slut så kanske jag är tillbaka på banan och kan läsa längre stunder och längre texter... kan ju iaf hoppas.

Hur som helst. Är det något jag är livrädd för så är det att bli inspärrad. Alltså att någon annan beslutar över mitt huvud att jag skulle vara så farlig för mig själv eller andra att jag måste tvångsvårdas. Samtidigt är jag tacksam över att det finns tvångsvård, men när jag snuddar vid tanken på att jag, att JAG, skulle bli inlåst, så svartnar det för ögonen och jag blir fruktansvärt rädd. Min konspiratoriska hjärna vandrar till romaner som Kallocain av Karin Boye. Fast tvärtom, det vill säga att medicinen som jag äter är något som gör mig till en medborgare som släpper kamp för frihet och jämlika villkor och demokratiska rättigheter. Att jag med statens medicinering kommer att sluta att bry mig om samhället. Och om jag skulle välja att avsluta min behandling så blir jag inlåst, tvångsvårdad.

dagens tema

LästPosted by Bea Thu, January 17, 2013 10:45:32
är tydligen fattigdom, inte bara i de stora tidningarna. Här kommer en artikel till:

http://www.dalademokraten.se/Avesta/ICAs-matsvinn-minskar-nar-Pingstkyrkan-fordelar-det-till-behovande/

Jag handlar inte på Ica och jag är inte pingstvän heller. Men för min del spelar det mindre roll vem som gör något, visst finns det undantag, men bara någon gör något.

Det kan ju ge någon glädje, och det är inte alla som väljer att missbruka...

http://www.dalademokraten.se/Avesta/Nu-kan-Niklas-ata-sig-matt-for-forsta-gangen-pa-tre-dar/

Fattig?

LästPosted by Bea Thu, January 17, 2013 10:35:45
Idag på morgonen var det skönt att blicka ut i en annan värld än i diagnos och medicin tankar. Så jag utsatte mig för Sveriges till och från innehållslösa dagspress.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor

Denna artikel läste jag och var åter tillbaka till min barndom. En sådan som vi alla har, som vi alla upplever olika och som vissa ser tillbaka på och tycker att den var suverän, jätte dålig eller som jag, den var bra ibland och vissa saker var kanske inte så roliga. Ungefär som de allra flesta upplever sina barndomar antar jag.

Vi hade aldrig gott om pengar, men jag hade en mamma och en pappa som prioriterade. Pappa blev förtidspensionär när han var i trettioårsåldern och har sedan dess haft ungefär samma låga ersättning, han var tidigare anställd på dåvarande Asea, som en vanlig arbetare. Min mamma tog chansen att börja läsa på komvux när jag och min bror var ganska små. Mina föräldrar skilde sig när jag var i sex-årsåldern. Utan särdeles många gräl och utan en massa skitprat. Jag är tacksam för det. Jag är även tacksam över att de hjälptes åt gällande ekonomin för mig och min bror, de tog ansvar, båda två. Jag och min bror fick sällan allt vi ville ha, det fanns kanske inte samma utbud då på 80-90-talet som det gör idag. Jag kände mig aldrig utanför på grund av att mina föräldrar inte kunde hälla pengar över oss. Även de föräldrar till mina kompisar som hade betydligt bättre ekonomi hällde sällan pengar över sina barn heller. De reste inte ens mer än vi, semester i Sverige dög. Jag tror till och med att jag åkte på fler utlands semestrar än många av mina kompisar från hem med bättre ekonomi. De hade kanske sommarstugor eller stuga i fjällen, de kanske åkte till fjällen två gånger om året, medan vi åkte en gång, och kanske inte varje år. Vissa år kanske det var Romme backen som fick räcka, medan vi ett år åkte med pappa till Österrike. Jag är imponerad över hur mina föräldrar prioriterade. För dem verkade det viktig att vi hade hela kläder, mat på bordet, även om det inte var fyra olika sorters müsli eller bröd, men frukost, mellis och middag fanns alltid. Jag hade till och med möjligheten att gå på ridskolan! Men jag fick sällan skjuts, jag cyklade. Häromåret när jag var på besök på min gamla ridskola så var cykelstället utanför, som på min tid var fyllt av cyklar, alldeles tom. Inne i stallet fanns massor med barn och unga. När ridlektionerna var slut, fylldes parkeringsplatsen med föräldrar som hämtade sina barn, ett barn i en bil.

Nu menar inte jag att det inte finns fattiga i Sverige. Men jag menar att det kanske är på sin plats att ställa lite krav på sig själv och sin omgivning, och kanske våga säga nej till sina barn och till sig själv. Så som jag upplever att mina och mina kompisars föräldrar faktiskt gjorde. Jag har alltid upplevt att jag kommit från medelklass, men så här i efterhand inser jag att mina föräldrar räknas till arbetarklassen, utan akademisk skolning och med relativt lågavlönade arbeten. Jag är glad över att steget från min barndom till min nuvarande ekonomiska situation inte är allt för stort. Jag tror att det hjälper. Vi prioriterar, vi säger nej, vi får det att gå ihop, vi håller tummarna för att det inte ska komma upp några oförutsedda kostnader. Jag vet inte ens om jag skulle vilja leva med ett överflöd av pengar. Jag tror att både jag och mina barn skulle riskera att bli odrägliga då.

Rihanna

LästPosted by Bea Tue, November 20, 2012 20:42:06

Jag börjar med ett erkännande. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en kommentar om en recension om Rihanna. Och nej, jag har inte lyssnat på albumet, varken detta senaste eller något tidigare. När hon tydligen var "stjärnan" på 2012 års Peace and Love festival i Borlänge så kan jag ärligt säga att jag inte hade en aning om vem hon var. Inte ens när halva byn hade samma frisyr som henne så hade jag koll. Men nu vet jag, och det tack vare hennes elake fd pojkväns entré i Sverige, Chris Brown.

Stefan Thungren har i alla fall gjort sitt jobb och lyssnat på Rihanna, hur frivilligt det är vet man ju aldrig, men han har lyssnat och analyserat det hela. Och i sin analys så kommer han fram till att Rihanna gör helt fel genom att sjunga duett med Chris Brown och hon sjunger citat: ”like a bullet your love hit me to the core/I was fine ’til you knocked me to the floor/and it’s so foolish how you keep me wanting more”

Thungren menar att det hela blir mycket obehagligt och att hon skickar ut märkliga signaler till sina unga fans. Men till mig så lyfter de här raderna fram en del av den komplexiteten som finns i förhållandet mellan den som blir utsatt för våld och den som utsätter någon för våld. Det är inte så enkelt som att vissa män är dumma i huvudet och slår sina kvinnor. Detta har man på senare tid börjat inse och därför kommit på att män inte slutar att slå kvinnor bara genom att bura in dem i fängelse en stund. Visst sänder Rihanna märkliga signaler till unga kvinnor, men i mina ögon är den största signalen hon sänder ut att hon inte mår bra. Att Rihannas beteende och sångtexter i en tonårings logik blir något att eftersträva. Men för de kvinnor som blivit slagna, som vet att vägen ur destruktivitet inte går spikrakt för att deras våldsmän blir dömda kanske raderna inte är så märkliga. De kanske faktiskt känner igen sig, och kanske säger att visst var det helt vansinnigt att jag trodde att det var slagen jag förtjänade, att det var att bli spottad på som var det enda riktiga. Inte ens världsstjärnor föds med gott självförtroende och god självkänsla. Och utan att ha lyssnat på låten eller albumet så kanske Rihanna i allt hon gör sänder ut ett nödrop i etern? Kanske är det så att albumets titel ”Unapologetic” snarare syftar till hur hon känner sig, det hon tror om sig själv. Att hon är obotlig, att hon aldrig kommer att ta sig ur helvetet.

Jamen dåså!

LästPosted by Bea Tue, August 28, 2012 20:28:37
Det här har jag visserligen både hört på nyheterna, men läsningen var intressantare, och den refereras här.

I dagens upplaga av DN på nätet "Ny forskning: Cannabisrökning ger lägre IQ hos unga" kunde man helt enkelt konstatera att efter att följt 1000 personer i tjugo års tid så har man sett att IQ nivån blivit lägre hos de som rökte cannabis i tidig ålder än de som började röka senare. Att denna undersökning utförts på Nya Zeeland är givet. När jag var där våren 2000 så hamnade jag mitt i J-Day där man helt enkelt förespråkade legaliseringen av cannabis i universitetstaden Dunedin. Samma år vet jag att det var en debatt där två parlamentsledamöter blivit upptäckta med att röka på, vilket representanten från deras gröna parti kommenterade med att han åtminstone var öppen med att han rökte på. Situationen kan ju förändras på 12 år, men jag skulle bli mycket förvånad om inställningen blivit den omvända.

Jag tycker att följande är värd att citera: "– Jag är relativt säker på att cannabis är ofarligt för hjärnor över 18, men riskabelt för hjärnor under 18 år, säger forskaren Terrie Moffitt till BBC."

Jamen dåså då är det bara att skörda, torka och röka! Eller så kan jag helt enkelt vara glad över att jag inte förstörde min hjärna allt för mycket när jag var tonåring. Samt konstatera att plantan i rabatten är följden av ett hampafrö som blev kvar efter fåglarnas vinterfrosseri.

Next »