Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


arg

KännerPosted by Bea Wed, January 16, 2013 08:06:41
så jätte arg. Vaknade arg, tidigt. Låg kvar i sängen och lyckades få Ian att somna om bara med hjälp av nappen. Behövde alltså inte gå upp och låta kroppen komma igång. Men det spelar egentligen ingen roll. Har jag vaknat vid min vanliga tid så kan jag som mest hamna i halvslummer. Men jag fortsatte att vara uppfylld av ilska. Hoppas att jag lyckades hålla den inom mig vid frukosten och nu alla ute. Utom jag.

Tusen tankar har passerat på jakt efter rätt tanke. På vart ilskan idag kommer ifrån. Och jag känner mig lurad. Lurad på verkligheten. Och det är ganska paradoxalt med tanke på att jag är en av dem som tvivlar på att det finns någon objektiv verklighet. Jag tror att verkligheten är något vi skapar, var och en. Ibland så kan verkligheten stämma överrens med någon annans verklighet, inte på pricken, men tillräckligt lika så att vi kan bli ense om fundamentala bitar som gör att vi påstår att vi vet något om verkligheten. Och nu känner jag mig lurad på den.

Hur vet jag vad av allt jag upplevt, gjort, sagt, skrivit och känt som varit jag, Bea och som varit resultat av felmeddelanden i hjärnan? Jo alltsammans är jag, påstår vissa. Medan andra inte förstår alls vad jag menar. Jag skriver, i små böcker, helst de med gummiband runt och med plats för en penna som kan sitta kvar vid den svarta lilla boken. Jag har många små böcker som jag skrivit i. Jag har många mappar i datorn där jag också skrivit, allt möjligt. Och något som jag upplevt som lite otäckt till och från är när jag går tillbaka och läser texter som jag skrev förr. Jag känner oftast inte igen dem. Det är som om någon annan skrivit. Som om jag är den första läsaren. Vissa texter känner jag dock igen, de återkommande. De återkommande formuleringarna, ett signum för mig kanske. Men det är så mycket annat som jag till och med kan känna att jag helt och hållet vill ta avstånd från. Fast det är jag själv som skrivit. Men jag minns inte att det är från mig texten kommit.

Så idag är jag arg. Arg för att min verklighet inte är min.

Pianotråd

KännerPosted by Bea Mon, January 14, 2013 20:08:31
uppspänd mellan två träd, så ute i kylan, -15 grader till långt fram på förmiddagen, varmare en kort stund och sedan blir det kallt, kallare, kallast igen. Snart natt.

Jag behöver inte fler saker att oroa mig för. Jag behöver inte fler saker som jag inte kan hålla utanför mig själv, som gör mig ledsen eller upprörd.

Men det adderas hela tiden, och jag är hudlös, så ut tjatat! Men jag saknar verkligen skyddsbarriär mot omvärlden och mot mig själv. Jag har aldrig förstått de som kan sitta och matas med nyheter om all världens elände och som dessutom, precis som vem som helst, har allt annat i vardagen att ta itu med, men som kan rycka på axlarna åt alltihopa. Som gnetar på, går i samma spår, byter färdriktning ibland men som ändå håller ihop. Som om de trots allt ändå mest bryr sig om sig själva, och vet att det är bäst att inte bry sig för mycket om allt runtomkring. Jag är också egocentrisk, även om det ibland känns som om det är alla andra som tar plats i mig och jag själv befinner mig långt utanför. Det är inget fel med att bry sig om sig själv. Det är inget fel att bry sig om andra heller.

Jag vill inte få en tjockare hud mot omvärlden. Jag vill fortsätta att känna. Jag är livrädd för att medicinerna jag äter ska få mig att rycka på axlarna, att sluta bry mig. Jag vill inte att omvärlden ska studsa mot min hud. Jag vill att den ska tränga in, skaka om mig och få mig att gråta, skratta, le och skrika av ilska. Precis som allt annat som är så underbart och samtidigt så fruktansvärt jobbigt. Livet.

Alla lever vi ju, i annat fall borde vi alla vara döda. Jag kan bara inte begripa hur det känns att vara en människa som inte känner. Inte kastas upp och ner av intryck och avtryck.

slut på

KännerPosted by Bea Fri, January 04, 2013 12:07:06
mellandagsrean, eller fortsätter den fortfarande? Ständig mellandagsrea på mitt liv. Fast jag vill inte byta bort det. Bara rea ut min själ som andra redan sagt sig vilja före mig. Fast det kanske kan vara svårt att rea ut något som inte går att slita loss. Trots tappra försök att bli av med er, stinda själar som slåss om utrymmet och aldrig låter mig vara ifred.

Jag har kommit fram till, att det är så det måste vara. Att det är därför, det är så fullt jämt. Strid ström i hjärnan och aldrig tyst en minut. Andra som undrar hur jag kan hinna tänka så mycket på så kort tid, jag har en förklaring. Det är fullt, ibland så har min lilla sorterings gubbe så mycket att göra så att han till slut sätter sig ner. Och bara skiter i allt. Håller händerna för öronen och kniper ihop ögonen, trött på att sortera. Det är då nödutgången inte döljs bakom en hög med skräp, utan lyser i mina favoritfärger, det enda som syns riktigt tydligt.

vända

KännerPosted by Bea Mon, December 17, 2012 21:25:06

om och vända rätt. Och nu är jag trött. Ibland så skulle jag vilja stanna längre i ett känsloläge. Även i ångesten. Men när ångesten slår till, slår den mig, rakt in, med sådan kraft att jag tror att jag ska dö. Att jag ska falla ner till marken och titta upp på stjärnhimlen eller kanske solen om det råkar vara dag. Och där ska jag ligga och stirra tills jag blir något annat. Så när ångesten slår till så får jag panik. Den måste bort bort bort. Sväljas ner, tryckas undan och knölas ihop till en boll som kan skjutas undan. Men jag kastar den inte. Jag har en liten farbror som sorterar åt mig, Han drar ut lådor i den enorma köpmansdisken som jag har, den är så stor att han åker på en stege, som en biblioteksstege med hjul. Åker fram och tillbaka, drar ut en låda och hittar något som han sedan tar med sig till en annan låda, lägger ner det och låter det stanna i lådan en stund. Jag borde bränna gubben, bränna lådorna och slänga allt innehåll i en hög och bränna även det. Men jag vill inte. Mitt motstånd.

Jag gick ut. Lämnade huset. Sovande barn. TV tittande barn. Slumrande man. Gick ut, hämtade ved och stoppade i pannan, jag vill inte frysa inatt. Gav djuren mat och vatten. Klappade hästarna. Lekte med hundarna. Tog kälken och ställde hinkar med gröpe till grisarna, kliade galten bakom örat och gyltan på ryggen. Jag tänkte på hur jag andades när jag gick över ladugårdsbacken. Jag tänkte att jag har tur. Enorm tur som kan gå ut så här, ut i tystnaden och låta snöflingor smälta mot ansiktet. Ut i en blek och lite för liten skoteroverall och fula smutsvita vinterskor. När det är tyst ute så blir det tyst inne, och jag har låtit min lilla farbror varsamt lägga ner ångesten i en låda längre bort.

idag

KännerPosted by Bea Sun, December 09, 2012 18:09:10
har vintern varit så där som jag tycker att den ska vara när den är som bäst. Snö. Sol. -10 grader. Man blir rosig om kinderna när man är ute, men det isar inte utan bara biter lite. Naffsande kyla.

Ungefär som när min uppmärksamhet naffsas i kanterna av alla viljor som sliter i mig. Till slut så isar det bara.

« PreviousNext »