Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


Navigerar

GjortPosted by Bea Tue, March 12, 2013 20:16:20
efter stjärnorna. Det är molnigt idag. Snöstorm.

medocin

GjortPosted by Bea Tue, March 05, 2013 16:27:27
Nu är det snart en vecka sedan jag slutade med lamotrigin. Eksemen är borta. Mitt jag är tillbaka och det känns inte längre svårt att skriva eller tänka eller göra saker. Jag blir inte trött av att köra, eller att träna hund eller att hjälpa till med saker hemma. Jag känner mig inte som om jag befann mig i en avlägsen bubbla. Och just nu. Just precis nu känns det bra att sjukskrivningen snart är slut. Att få lov att börja ta ansvar på riktigt igen. Att försöka att vara en vuxen människa.

Mitt stora problem just nu är att hålla låg fart. Jag har återigen, som det känns nu iaf, tagit mig igenom en svacka av missmod. Okej, inte bara en svacka, kanske mer ett slukhål som jag tagit mig upp ur. Jag har tur. Jag är lyckligt lottad. Jag vill lyckas hålla lagom fart genom livet.

Jag tror ändå att jag är som de allra flesta. Trött när det är mörkt. Får ny energi när solens strålar börjar värma. När det faktiskt är ljust när man kliver upp på morgonen och på kvällarna slukar inte mörkret en förrän djuren ute fått sin kvällsmat.

Vårsolen värmde inte så värst idag. Men jag satt bredvid min mormors rabatt. Med sovande klätterrosor och Ian satt på huk och tittade fascinerat på vatten som droppade ner från bodens stupränna och ner i en vattenpöl med smältvatten. Dripp, dropp, dripp, dripp, drapp. Två hundar som susar förbi i full fart och leker med vad de för stunden fått tag i. Och jag tänker tankar, tänker tankar om framtiden. De är där igen. De kommer alltid tillbaks. Lär dig det.

eksem

GjortPosted by Bea Tue, February 26, 2013 20:40:58
som kliar och som resulterar i att lamotroginen ska ut och dosen med citalopram ska ökas och insomningstabletterna ska bytas ut så jag slipper alla mardrömmar och jaaaa vad ska man säga. Djungel. Eller tät skog. Snårskog. Ungefär som delar av vår norra skog där man knappt kan ta sig fram. På vissa ställen måste man krypa, kan inte stå upprätt och får grenar i ansiktet som rispar kinderna. Petar en i ögonen också om man inte blundar. Ser man upp så ser man knappt himlen.

Du & jag döden är en Kent skiva som snurrat mycket i bilen. Får mig att tänka i banor som att jag möter månen i backspegeln. Att bilen håller kursen på de isiga vägarna. Att mörkret är ljust. Att allt är en motsägelse. Att texterna på den här skivan är så mycket bättre nu, än förr. Att jag tänker alldeles för mycket. Att jag kanske bara borde göra som förr. Inte lyssna på texterna, utan bara höra sammanhanget och bedöma musiken utifrån det. Att sjunga med utan att egentligen bry mig om vad texterna kan tänkas betyda.

Nej, jag har inte orkat skriva på ett tag. Den där oregelbundenheten. Att jag skrev så mycket ett tag att jag blev trött. Trött på att egentligen inte ha något att skriva. Tugga ett shake eller jenka alldeles för många gånger tills allt tappat smaken.

Broderi.

GjortPosted by Bea Wed, January 30, 2013 21:07:21
Jag broderar. Snart är det klart. Jag köpte broderiet på Steens Garn, som senare skulle vara en affärslokal under två av mina lägenheter. Det var massor med år sedan. Då mormor levde. Då jag kunde gå eller ringa till henne och fråga hur jag skulle komma vidare, eller vad det betydde när det stod si eller så i beskrivningarna. Jag är bäst på korsstygn. Men det här är en sådan där finduk. Som ska ligga på gamla möbler, som vi tack och lov har gott om i vårt hus, som ska vara stryket och fint. Med någon fin vas eller så i mitten. Det är vackra blommor, nyponrosor och förgätmigej och gröna små blad. Jag behövde göra annat än att läsa. Jag behövde sitta still och låta tankarna bara fara förbi. Utan att fånga dem. Det har tagit drygt 13 år att få broderiet klart. Jag skulle behöva brodera mera.

kraftansträngning

GjortPosted by Bea Sat, January 26, 2013 17:27:01
el grande. Eller vad det kan heta. Jag skulle kunna sova i en vecka nu känns det som. Trots ipren och oxascand så släpper inget. Bara ont. Men idag är det helt förståeligt, idag är jag trött som vem som helst. Kämpade mig igenom en dryga 2 timmars vistelse bland massor med hundar och människor i en gymnastiksal i Eskilstuna. Och vann vår klass gjorde vi, fina fina hundvalpen som vi har. Och jag var jätte glad, och jag tänkte ingenting precis när jag var inne i ringen och ställde Gullan. Då var det bara hon och jag och domaren. Och jag önskar att det hade kunnat känts som förr, att det var härligt roligt spännande att titta på alla hundar. Och det var det också på ett sätt. Men det fanns något där som kröp och störde. Och det har stört i flera dagar, vilket familjen uppmärksammat. Speedad.

Sedan igår har det annars varit svårt att hålla tankarna borta. Hela tiden vandrar de till en av mina kusiners äldsta son. Han ligger nedsövd. Han orkade inte finnas till längre. Hans flickvän dog oväntat i höstas. Hon var ung. Han är ung. De hade livet framför sig. De hade varit tillsammans länge.

Jag vet inte om jag skulle orka finnas till om det hände min man något. Men jag har andra jag MÅSTE finnas till för. Jag inte kan lämna dem alla de stunder jag inte vill leva. Men om jag förlorade allt. Vad skulle jag göra då. Jag tror inte att det kan finnas någon mening i allt som sker, inte det som drabbat min kusin och hennes son och flickvän och deras familjer.

Jag har läst någonstans att det är ungefär 75 % av alla de som begår självmordsförsök och blir "räddade" som är tacksamma över att de fick en andra chans, att de fick hjälp genom depressionen och fick bli gamla. Hur det är för L vet jag inte.

« PreviousNext »