Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


Kvigjakt

GjortPosted by Bea Wed, September 12, 2012 21:25:05
Nu önskar jag att jag kommit igång med blogg #2 som handlar om livet på vår kära gård, den som vissa dagar upptar det mesta av tiden. Som idag.

Började med att vi mötte en lösspringande ko utanför Sätrabrunn, den hade en människa efter sig och en massa kompisar som var nyfikna på uppståndelsen i hagen så hon visste var hon skulle. Och alla bilar saktade in och ingen skada skedd. Men vi kanske skulle ha tagit detta för ett omen.

Väl på Vallby så blev det kaos när det var tänkt att våra nyköpta kvigor skulle in i transporten och deras komorsor skulle stanna kvar. Med i spektaklet fanns även två hästar, ett gäng får och besökare på friluftsmuseet. Besökarna var en grupp från någon daglig verksamhet där de flesta var rullstolsburna och hade assistenter med sig, och de fick sig en riktigt show. Mycket tack vare att en assistent lämnade sin plats vid en rullstol och kastade sig in i kojakten. Tror att våra kvigor och deras komorsor och vi andra som deltog finns på ett gäng mobiler och säkerligen uppladdade på diverse forum redan nu. Till slut lyckas vi få in hästarna i stallet, kossorna och deras kalvar i någon slags tillfällig hage av fårgrindar. Fåren flydde tack och lov tillbaka in i hagen igen och gömde sig bakom ett gäng träd.

Nu backades transporten upp mot fållan, vi lyckades få på kalvarna någon slags grimmor och sedan började dragkampen och puttandet. Vi formligen lyfta in kalvarna i transporten. Jag var genomblöt av svett när det hela var över.

Väl hemma inser vi att vår lilla kalvfålla i hästhagen ligger för långt bort för att vi ska kunna backa till med transporten. Så vi bygger en fålla av grindar invid transporten. Höga grindar på sidorna så att de inte ska kunna hoppa över, och lägre en bit ut så de ska få lite att äta. Nu är det så att kalvar kan hoppa. Väldigt högt. Högre än sin egen mankhöjd. Sedan kan kalvar springa väldigt fort. Och det är stört omöjligt att hålla i dem i enbart halsring om man skulle råka få tag i en.

När jag hade gett upp. Verkligen trodde att det här kommer aldrig att gå, vi får aldrig tag i dem, då grät jag. Jag grät och jag sprang och jag trillade ner i diken fulla med vatten och brännässlor och jag kröp och jag sprang så jag var alldeles torr i munnen. Då bestämmer sig till slut kvigorna för att springa tillbaka till transporten och väl där går de in i fållan vi gjort och sedan stannar de där och låter sig snällt klappas. Vi smällade fort upp en hage med många eltrådar och värsting aggregatet. Rymmer de från denna hage så kommer jag att gråta igen, men denna gång av smärtan i benen om jag skulle behöva springa efter dem igen.