Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


vända

KännerPosted by Bea Mon, December 17, 2012 21:25:06

om och vända rätt. Och nu är jag trött. Ibland så skulle jag vilja stanna längre i ett känsloläge. Även i ångesten. Men när ångesten slår till, slår den mig, rakt in, med sådan kraft att jag tror att jag ska dö. Att jag ska falla ner till marken och titta upp på stjärnhimlen eller kanske solen om det råkar vara dag. Och där ska jag ligga och stirra tills jag blir något annat. Så när ångesten slår till så får jag panik. Den måste bort bort bort. Sväljas ner, tryckas undan och knölas ihop till en boll som kan skjutas undan. Men jag kastar den inte. Jag har en liten farbror som sorterar åt mig, Han drar ut lådor i den enorma köpmansdisken som jag har, den är så stor att han åker på en stege, som en biblioteksstege med hjul. Åker fram och tillbaka, drar ut en låda och hittar något som han sedan tar med sig till en annan låda, lägger ner det och låter det stanna i lådan en stund. Jag borde bränna gubben, bränna lådorna och slänga allt innehåll i en hög och bränna även det. Men jag vill inte. Mitt motstånd.

Jag gick ut. Lämnade huset. Sovande barn. TV tittande barn. Slumrande man. Gick ut, hämtade ved och stoppade i pannan, jag vill inte frysa inatt. Gav djuren mat och vatten. Klappade hästarna. Lekte med hundarna. Tog kälken och ställde hinkar med gröpe till grisarna, kliade galten bakom örat och gyltan på ryggen. Jag tänkte på hur jag andades när jag gick över ladugårdsbacken. Jag tänkte att jag har tur. Enorm tur som kan gå ut så här, ut i tystnaden och låta snöflingor smälta mot ansiktet. Ut i en blek och lite för liten skoteroverall och fula smutsvita vinterskor. När det är tyst ute så blir det tyst inne, och jag har låtit min lilla farbror varsamt lägga ner ångesten i en låda längre bort.