Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


Olika sätt

TänkerPosted by Bea Sun, January 13, 2013 20:02:51
att se på en sjukdom och dess dödlighet. Jag kan ju givetvis inte låta bli att läsa och följa olika inlägg på diverse sidor som handlar om bipolaritet. Jag blir oftast sådan, oavsett vad det handlar om så måste jag bara bli mest påläst av alla.

Så nu tänkte jag att jag skulle börja vrida och vända på begreppet dödlighet. Cancer är en fysisk sjukdom, ibland kan man faktiskt själv påverka om man blir sjuk eller inte, som exempelvis lungcancer, vars risk att drabbas ökar om man röker. Skulle det vara okej att säga till någon som är döende i lungcancer att den får skylla sig själv? Kanske vi inte skulle säga det rent ut, till den döende, det vore ju riktigt elakt. Andra sorters cancer då? Som man kanske inte kan påverka så mycket huruvida man drabbas eller inte, vi kan ta bröstcancer och prostatacancer. Dessa sjukdomar har en viss ärftlighetsfaktor, behöver inte ha det, men kan ha det. Titt som tätt uppmärksammas bröst- och prostatacancer. Det ordnas insamlingar, galor och kändisar sparar mustasch och gör allt möjligt för att samla in pengar till forskning. Och jag ifrågasätter givetvis inte sjukdomens djävlighet. Prognosen kan visserligen vara god men alldeles för många klarar sig inte, utan dör på grund av att behandlingarna är otillräckliga eller för att ens kropp inte klarar av de biverkningar som behandlingarna kan orsaka. Cancer är ett sattyg och jag föreställer mig att det måste vara fruktansvärt att drabbas.

Tidigare så fanns det inte särdeles goda utsikter för de som drabbades av cancer, idag ser det lite bättre ut.

Jag har, åtminstone inte tidigare, kopplat samman psyke med det fysiska jaget. Sinnet för sig, kroppen för sig. Visserligen påverkar de varandra men, mår man dåligt kan man göra något åt det. Yoga, gå på mindfullness, äta bra mat, motionera, ändra sitt tankemönster och så vidare. Man är själv ansvarig för hur man mår psykiskt. Mår man dåligt har man misslyckats med att ta hand om sig, eller bearbeta något som hänt tidigare i sitt liv. De som är sjuka på riktigt, som är schizofrena eller får ständigt återkommande psykoser kan inte ta ansvar för sitt tillstånd.

De som "bara" mår dåligt och inte gör något åt det för att må bättre och därför väljer att ta livet av sig måste få ha rätt att göra det. Jag har blivit osams med flertalet om just min ståndpunkt i denna fråga. Tidigare har jag aldrig förstått varför människor blir så upprörda av detta. Mår man dåligt, vill man dö så låt människor ta sina liv.

Jag har alltid identifierat mig med författare som tagit sina liv, oavsett om de varit 20, 30, 40 eller 50 år gamla när de dränkt sig, hängt sig, hoppat från broar. Idag tror man att många av dessa författare led av bipolär sjukdom. Idag går det att behandla denna sjukdom, minska dess dödlighet. Vrigina Wolf hade visserligen svåra vanföreställningar och syner, men olika källor anser ändå att hon kan ha lidit av bipolär sjukdom. Hur som helst, hon hade kunnat behandlats om hon levat i denna tid och kanske inte behövt tagit sitt liv. När jag tänker så. Då känns det rätt onödigt att hon dog. När jag tänker på andra som levt nu, under slutet av 1900 talet och början av 2000 men som idag inte finns längre, för att de tagit sina liv för att de inte kunnat ta sig upp ur depressioner. Så känns det riktigt onödigt. De skulle kunna ha levt om de fått rätt behandling. Men vi ordnar inga galor, vi gör inga jippon och insamlingar till psykisk sjuka. Trots att dödligheten bland de med psykisk ohälsa är hög framför allt i åldern 20-40 år. Många hinner inte ens få rätt diagnos och behandling innan det är försent.

Jag läste på ett forum för bipolära att man hade tankar på att starta någon slags rörelse för att kunna påverka politiker och arbeta för att minska okunskapen och fördomarna mot de som fått en psykisk diagnos. Man ville ha en nollvision, man ska sträva efter att ingen ska ta sitt eget liv. Många ville gärna vara med, om de kunde fortsätta att vara anonyma. Om jag hade fått cancer, kanske fler hade frågat hur det var med mig, kanske fler hade stöttat och hoppats på att jag skulle bli bra snart. Att behandlingarna skulle hjälpa mig att överleva. Men jag är en sådan som själv är ansvarig för om jag dör eller inte.