Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


Pianotråd

KännerPosted by Bea Mon, January 14, 2013 20:08:31
uppspänd mellan två träd, så ute i kylan, -15 grader till långt fram på förmiddagen, varmare en kort stund och sedan blir det kallt, kallare, kallast igen. Snart natt.

Jag behöver inte fler saker att oroa mig för. Jag behöver inte fler saker som jag inte kan hålla utanför mig själv, som gör mig ledsen eller upprörd.

Men det adderas hela tiden, och jag är hudlös, så ut tjatat! Men jag saknar verkligen skyddsbarriär mot omvärlden och mot mig själv. Jag har aldrig förstått de som kan sitta och matas med nyheter om all världens elände och som dessutom, precis som vem som helst, har allt annat i vardagen att ta itu med, men som kan rycka på axlarna åt alltihopa. Som gnetar på, går i samma spår, byter färdriktning ibland men som ändå håller ihop. Som om de trots allt ändå mest bryr sig om sig själva, och vet att det är bäst att inte bry sig för mycket om allt runtomkring. Jag är också egocentrisk, även om det ibland känns som om det är alla andra som tar plats i mig och jag själv befinner mig långt utanför. Det är inget fel med att bry sig om sig själv. Det är inget fel att bry sig om andra heller.

Jag vill inte få en tjockare hud mot omvärlden. Jag vill fortsätta att känna. Jag är livrädd för att medicinerna jag äter ska få mig att rycka på axlarna, att sluta bry mig. Jag vill inte att omvärlden ska studsa mot min hud. Jag vill att den ska tränga in, skaka om mig och få mig att gråta, skratta, le och skrika av ilska. Precis som allt annat som är så underbart och samtidigt så fruktansvärt jobbigt. Livet.

Alla lever vi ju, i annat fall borde vi alla vara döda. Jag kan bara inte begripa hur det känns att vara en människa som inte känner. Inte kastas upp och ner av intryck och avtryck.