Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


20 år

GjortPosted by Bea Tue, January 22, 2013 20:23:29
är snart den tid som jag åkt berg och dalbana i känslornas liv. I ett liv som inte alltid känns verkligt. Ibland för att jag befunnit mig i situationer som varit som hämtade ur en dålig film, andra gånger bara för att jag inte känt att jag funnits där, i mig själv. Utan snarare utanför och tittat på. Det har skiftat, från att önska att alla bara ska dö, till att det räcker med att jag inte finns. Men jag har målat in mig i ett hörn. Nu måste jag se till att finnas och bli gammal och jag har insett att saker och ting inte blir bättre för att alla idioter går och dränker sig.

Jag tänker ofta på mig själv som gammal, när det är okej att bara sitta, att knappt se och höra något, få försvinna in i dimman, i sitt eget minne, där det man minns är ens egna historia. Och att det därefter är okej att somna, somna lycklig. Men jag ska sova en annan gång. Inte nu. I och med att jag genomgår denna utredning, bipolariteten är en arbetshypotes. Jag medicinerar som en bipolär, jag behandlas som en och det ska nog mycket till för att arbetshypotesen ska förändras vad jag förstår.

Det svåraste är ändå att berätta för psykologer och andra hur jag egentligen upplever mig själv. Berättelsen ändras nämligen beroende på hur jag mår. Är jag deppig så är jag bara skit, någon som bara upptar onödig plats på jorden, att deras hjälp vore bättre att lägga på någon annan, som vill ha den. Är jag uppåt så kan jag berätta för dem att jag snart ska bli generalsekreterare för FN, och att deras hjälp inte behövs, eftersom jag mår toppen. När de frågar om mitt normalläge, ja då vet jag inte vad jag ska svara. Just nu är jag osammanhängande. Jag är trött. Riktigt trött. Inte sova trött. Rastlöst trött. Något mittemellan. Imorgon vet jag inte, jag vet aldrig när jag går och lägger mig hur jag kan tänkas må dagen efter. Jag kan inte ens svara på hur eftermiddagen kommer att se ut när jag äter lunch. Jag är så trött. Så trött. Inte förrän nu, när jag inser att det faktiskt inte riktigt ser ut så här för alla människor, utan att det faktiskt är lite extremt för min del, då har jag börjat bli trött.