Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


medocin

GjortPosted by Bea Tue, March 05, 2013 16:27:27
Nu är det snart en vecka sedan jag slutade med lamotrigin. Eksemen är borta. Mitt jag är tillbaka och det känns inte längre svårt att skriva eller tänka eller göra saker. Jag blir inte trött av att köra, eller att träna hund eller att hjälpa till med saker hemma. Jag känner mig inte som om jag befann mig i en avlägsen bubbla. Och just nu. Just precis nu känns det bra att sjukskrivningen snart är slut. Att få lov att börja ta ansvar på riktigt igen. Att försöka att vara en vuxen människa.

Mitt stora problem just nu är att hålla låg fart. Jag har återigen, som det känns nu iaf, tagit mig igenom en svacka av missmod. Okej, inte bara en svacka, kanske mer ett slukhål som jag tagit mig upp ur. Jag har tur. Jag är lyckligt lottad. Jag vill lyckas hålla lagom fart genom livet.

Jag tror ändå att jag är som de allra flesta. Trött när det är mörkt. Får ny energi när solens strålar börjar värma. När det faktiskt är ljust när man kliver upp på morgonen och på kvällarna slukar inte mörkret en förrän djuren ute fått sin kvällsmat.

Vårsolen värmde inte så värst idag. Men jag satt bredvid min mormors rabatt. Med sovande klätterrosor och Ian satt på huk och tittade fascinerat på vatten som droppade ner från bodens stupränna och ner i en vattenpöl med smältvatten. Dripp, dropp, dripp, dripp, drapp. Två hundar som susar förbi i full fart och leker med vad de för stunden fått tag i. Och jag tänker tankar, tänker tankar om framtiden. De är där igen. De kommer alltid tillbaks. Lär dig det.