Insurgent

Insurgent

Om bloggen

Fokus en tid framöver kommer säkerligen ligga på politiska inlägg, mina tidigare inlägg finns kvar, det här är INTE Fi Salas blogg, utan min privata.

Trevlig läsning!


Fattig?

LästPosted by Bea Thu, January 17, 2013 10:35:45
Idag på morgonen var det skönt att blicka ut i en annan värld än i diagnos och medicin tankar. Så jag utsatte mig för Sveriges till och från innehållslösa dagspress.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor

Denna artikel läste jag och var åter tillbaka till min barndom. En sådan som vi alla har, som vi alla upplever olika och som vissa ser tillbaka på och tycker att den var suverän, jätte dålig eller som jag, den var bra ibland och vissa saker var kanske inte så roliga. Ungefär som de allra flesta upplever sina barndomar antar jag.

Vi hade aldrig gott om pengar, men jag hade en mamma och en pappa som prioriterade. Pappa blev förtidspensionär när han var i trettioårsåldern och har sedan dess haft ungefär samma låga ersättning, han var tidigare anställd på dåvarande Asea, som en vanlig arbetare. Min mamma tog chansen att börja läsa på komvux när jag och min bror var ganska små. Mina föräldrar skilde sig när jag var i sex-årsåldern. Utan särdeles många gräl och utan en massa skitprat. Jag är tacksam för det. Jag är även tacksam över att de hjälptes åt gällande ekonomin för mig och min bror, de tog ansvar, båda två. Jag och min bror fick sällan allt vi ville ha, det fanns kanske inte samma utbud då på 80-90-talet som det gör idag. Jag kände mig aldrig utanför på grund av att mina föräldrar inte kunde hälla pengar över oss. Även de föräldrar till mina kompisar som hade betydligt bättre ekonomi hällde sällan pengar över sina barn heller. De reste inte ens mer än vi, semester i Sverige dög. Jag tror till och med att jag åkte på fler utlands semestrar än många av mina kompisar från hem med bättre ekonomi. De hade kanske sommarstugor eller stuga i fjällen, de kanske åkte till fjällen två gånger om året, medan vi åkte en gång, och kanske inte varje år. Vissa år kanske det var Romme backen som fick räcka, medan vi ett år åkte med pappa till Österrike. Jag är imponerad över hur mina föräldrar prioriterade. För dem verkade det viktig att vi hade hela kläder, mat på bordet, även om det inte var fyra olika sorters müsli eller bröd, men frukost, mellis och middag fanns alltid. Jag hade till och med möjligheten att gå på ridskolan! Men jag fick sällan skjuts, jag cyklade. Häromåret när jag var på besök på min gamla ridskola så var cykelstället utanför, som på min tid var fyllt av cyklar, alldeles tom. Inne i stallet fanns massor med barn och unga. När ridlektionerna var slut, fylldes parkeringsplatsen med föräldrar som hämtade sina barn, ett barn i en bil.

Nu menar inte jag att det inte finns fattiga i Sverige. Men jag menar att det kanske är på sin plats att ställa lite krav på sig själv och sin omgivning, och kanske våga säga nej till sina barn och till sig själv. Så som jag upplever att mina och mina kompisars föräldrar faktiskt gjorde. Jag har alltid upplevt att jag kommit från medelklass, men så här i efterhand inser jag att mina föräldrar räknas till arbetarklassen, utan akademisk skolning och med relativt lågavlönade arbeten. Jag är glad över att steget från min barndom till min nuvarande ekonomiska situation inte är allt för stort. Jag tror att det hjälper. Vi prioriterar, vi säger nej, vi får det att gå ihop, vi håller tummarna för att det inte ska komma upp några oförutsedda kostnader. Jag vet inte ens om jag skulle vilja leva med ett överflöd av pengar. Jag tror att både jag och mina barn skulle riskera att bli odrägliga då.


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.